Det har varit ett långt och jobbig år för oss alla.

Tänkte berätta lite kort hur det började, det var ungefär exakt ett år sen.
Jag vaknade på morgonen gick upp fixade mig allt var som vanligt, pappa körde mig till skolan.
Men jag reagerade på att mamma var hemma, hon brukar alltid åka mycket tidigare.
Aja det var inge mer med det. När jag kom hem från skolan  tar av mig kläderna, ropar hej!
Får inget svar, men såg att mammas bil va hemma, hmm okej tänkte ja, går in i vardagsrummet, ser att mamma sitter och gråteri soffan och hon säger.
 " Sabina, kom hit jag måste berätta en sak"
Jag blir jätte rädd går och sätter mig hos henne i soffan. Hon berättar som det var och jag visste inte vad jag skulle göra, jag vart så chockad och ledsen visste inte vad jag skulle ta mig till.
Allt kändes så kontigt, trodde inte att det hon sa va sant.
Jag viste inte vem jag skulle prata med om allt, eller om jag skulle berätta de som hänt för någon, jag visste inte vem jag kunde lita på!

Dagarna gick och allt var jätte jobbigt, jag var jätte rädd och blev ledsen för ingenting.
Hon skulle opereras men det var om flera veckor, vi blev oroliga.
Allt blev bara värre och värre.
Hon åkte in på sjukhuset, jag vågade inte fråga pappa om någonting jag var rädd, jätte rädd!
Tänkte bara på mamma och ingen annan, kunde inte konsentera mig i skolan, kunde inte släppa tankarna.
Veckorna gick, de var dags, fick reda på att det blivit värre, det ordnade sig efter ett tag.

Det var nu allt jobbiga började.
Jag har aldrig sätt min mamma så här, det var hemsk, hon sov kunde knappt få kontakt med henne, hon har alltid varit min glada mamma som springer runt hemma och städar och frågar hur jag haft det i skolan, alltid ett leende på läpparna. Nu när man kom hem låg hon bara i sängen och sov.

Nu har allt har bara går åt bättrings vägen, det har tagit tid riktigt lång tid.. men nu är du snart på fötter igen.
Jag visste att du skulle klara dig igenom allt det här, du är stark, de visste jag!
Jag är så glad för din skull jag kan inte beskriva hur jag känner.
Men jag vill bara säga att jag älskar dig så otroligt mycket, och ingen annan kan ta din plats hos mig,
du betyder mest. Ingen kan sätta sig in i den sitsen om man själv inte varit med om det.


Men det är när nått sånt här händer så ångrar man allt man gjort och tänker efter så otroligt mycket!.
Varför är jag så dum och otrevlig, varför skriker jag dumma saker hela tiden, att hon kan dra åt helvet att hon är störd, dum i huvet att hon stör fast hon bara vill prata och umgås med mig.
När hon alltid har funnits där och stöttat mig i alla lägen.
Det är då man börjar tänka på riktigt.
Jag säger bara ta väl hand om det ni har och utnyttja tiden väl, man vet aldrig vad eller när saker inträffar.

Utan min familj hade jag aldrig klarat det här.
Och jag vill också tack min bästavän Anna, du har verkligen funnits här för mig det senaste året.
Stöttat mig och tänkt posetivt. Och du går igenom nästan precis samma sak som jag har gått igenom så du vet hur det känns. Tack till er, Pappa, mina underbara systrar och deras familj, storebror Sebastian och Anna!

Jag älskar dig mamma, du är underbar, glöm aldrig det!