Dagarna går och går, jag vetinte vad jag vill eller någonting.
Ibland är jag på topp humör och skiter i allt som är negativt och inte har med mig att göra men ibland känner jag mig så värdelös. Och jag får panik, jag vill verkligen finnas där för alla nära men det går inte alltid, försöker visa mig stark jämt, alltid försöka ha ett leende på läpparna för att ge ut tro och hopp.
Men jag är inte så stark som jag vill vara. Jag vill alltid kunna vara där för er och speciellt för dig, men vet inte hur. Det är svårt, riktigt svårt. Men det är svårt att bara få allas problem och försöka hjälpa till när man själv har problem. Det är jobbigt och tungt att gå runt och bära på allt. Men jag har svårt att berätta hur jag känner och vur jag har det. Det har jag verkligen. Det är där det här med pojkvän kommer in i bilden. Det skulle vara en sån lättnad i allt, att veta att man alltid har någon där som finns där och alltid stöttar än. Visst jag har mina underbara vänner som alltid finns för mig dag ut och dag in, men det är på ett annat sätt. Men jag vet hur mycket kraft som behövs för att klara av att ha ett perfekt förhållande. Men det skulle vara så skönt att ha någon och dela allt med. Men jag vet att jag inte ska ha ett förhållande så som det ser ut idag, jag ska vara singel så är det, fuck yo guys.
För i sommar ska jag leva livet och bara må förjävla bra festa med dom bästa och leva livet. 
Efter sommaren börjar en ny start, med en massa nya vänner och galna grejer. Känner att det verkligen är någonting jag behöver efter allt jobbigt jag har haft hemma med mamma och allt som hände i skolan i 8an det som gjorde satt jag var tvungen att byta klass och det tog väldigt mycket på mina krafter. Både träning och skola vart sämret Det som gjorde så jag bytte klass var för att jag hade väldigt svårt att komma överens med killarna i min gamla klass. Men nu är vi jätte bra vänner, som tur är. Och allt som hänt under förra sommaren tog mycket på mig, det är nått som aldrig kommer ut på bloggen. Dom som borde veta vad som hänt vet det redan det.
Och sen det sista nu i 9an som har tagit på mig rejält är det här med betygen.
Jag har alltid vart engagerad och ambigös när det gäller skolan men har alltid haft problem med engelskan och matematiken. Och svenskan har jag alltid haft vg i. Men nu i slutet av 9an, brakade allting. Fick nästan ig på svenska nationella, ig på matematiken ocg g- på engelskan. Allt var kaos, jag orkade inte kämpa längre men jag viste att det var det minsta jag kunde göra för att försöka komma in på gymnasiet. Jag var tvungen att försöka, jag tänkte posetiv jag ville verkligen inte hoppa av, då skulle allt gå utför, det viste jag.
Så jag tog tag i det här, kämpade upp mig till vg nivå igen i svenska pga en massa extra uppgifter. Detsamma i matematiken fick en helt ny bok att jobba med plus prov för att han skulle se att jag skulle fixa matten. Och efter ett bra tag kämpade med en massa bråk och tårar, har jag nu klarat alla det ämnen jag haft svårt med och även höjt mig en en hel del ämnen, känns så otroligt skönt. Vetinte riktigt med hur mycket men det får vi se.
Men a vitsen med det här inlägget var mest för mig själv att kunna få berätta lite kort om hur det är och hur glad jag är på mig själv för att jag fixat allt som hänt de senate åren. Och eftersom jag har svårt att dela med mig av mina problem så är det inte speciellt många som fått reda på grejerna under tiden det pågått utan efteråt. Men Anna har alltid vart upplyst om allting och jag vill verkligen tacka dig men jag hade inte klarat det här utan mina vänner och min underbara familjs hjälp och stöd det finns inte. Även om dom inte viste om allting som pågick så vet jag att dom bryr sig och det var dörför jag kämpade på som bara den, Ville visa mina föräldrar vilken flicka dom dött. Och visa dom att jag kan allt bra jag vill och försöker. Tack för allt! Jag är så otroligt glad.